Vår avgående kassör har gjort ett inlägg.
Tack för mig!
Under 11 år har jag varit haft förmånen att jobba i den allra finaste styrelse jag vet. Oavsett vilka som suttit i styrelsen har det varit en fin gemenskap och lust att ta itu med både rutinjobb och nya utmaningar.
Mitt eget trädgårdsintresse låg vilande i många år. Min far var mycket trädgårdskunnig, så det fanns nog latent innerst inne hos mig. Men blommade ut gjorde det på 60-talet när jag och min familj hyrde ett 1700-talstorp i Häggeby nära Skokloster. Vi hade sett det först på senhösten så det dröjde till mars året därpå innan vi riktigt tog in var vi hamnat. Det var något alldeles speciellt, en alldeles egen runsten alldeles intill huset och många gravhögar i närheten. Huset var en gammal parstuga med ett stort kök på ena sidan och ett lika stort rum på andra sidan. Mellan köket och rummet var en liten förstuga och bakom den en liten kammare. Allt var så genuint men också obekvämt, ingen el, en brunn långt ute på åkern med dåligt vatten. Trädgården var stor, utan några utmätta gränser. Utsikten var mäktig mot åkrar och ängar, Mälaren skymtade 3 km bort.
Vi kom dit i mars, några få trädgårdsverktyg hade vi köpt in. Snön låg fortfarande fläckvis, men vi började räfsa och ta in trädgården. Alldeles intill huset ett stort hål efter den gamla jordkällaren som rasat in. Det fanns några gamla fruktträd, en vacker oxel och en del syrener. Inga rabatter, inget potatisland. Torpet hade inte varit bebott på flera år. Vi började räfsa under träden och där dök massor av scilla upp, efter några dagar var det alldeles blått. Vi åkte dit varje dag, det var nog under påsken tror jag. Det dök upp många lökväxter och framför allt gullvivor. Det var en fantastisk jordmån, det begrep jag nog inte förrän vi flyttat därifrån.
Vi röjde sly och anlade rabatter, köpte några fruktträd. Satte potatis och gjorde i ordning ett litet grönsaksland. Bristen på vatten var hela tiden ett bekymmer. Vi hyrde torpet från hösten 1966 till våren 1969. Min strävan var att vi skulle flytta nedåt Sörmland, där jag hade mina föräldrar.
Nästa etapp blev också ett torp, den här gången ett eget hus på arrenderad mark på Mörkö. Ett stenkast från mina föräldrar. Det här var också gammal kulturmark, odlad i tusentals år.
På 30-talet revs det gamla torpet och ett nytt fritidshus uppfördes. Tomten var stor, den var inte vår men det var inga restriktioner utom att ta ner skogen, en plommonlund, några fruktträd och bärbuskar och många gamla växter. En praktfull och ovanlig växt var en prustrot, en slags kalla med svartröda blommor. Namnet eftersom doften var ganska obehaglig.
Här höll vi till varje helg och semester under nio år till 1978. Min man arbetade i Stockholm och jag i Märsta, så resorna var långa. Huset var på ofri grund och vi ville inte satsa på att få det bättre. Min mor gick bort och anknytningen till Mörkö var inte lika viktig.
Så det blev Västerljung och en 60-tals egnahemsvilla med en vanskött trädgård på 1500 kvm. Så småningom flyttade vi dit permanent. Här kunde mitt trädgårdsintresse blomma ut, min man ömmade för träd och matnyttigheter, jag för det onyttiga men vackra. Jag planerade och han grävde. Han ställde alltid upp på mina idéer, även om det ibland inte blev riktigt så som jag hade tänkt. En stor jordhög bakom huset blev grönsaksland, jag fick ett växthus i present av honom och han grävde en damm. Han hämtade små plantor av björk som växte på berget och blev jättefina när de kom i god jord. Jag tog en planta av lärkträd när vi rastade vid en bilutfärd. Min man var skåning och han hämtade bokplantor när vi var i Skåne på semester.
Av mina kamrater på sparbanken fick jag en ”sparbanksek”. De här stora sakerna planterade vi på en ås intill tomten, mark som vi utnyttjade. Vi satte småplantor av gran i skogskanten för att få julgran. Jag undrar hur det gick med dem.
Min man avled hastigt i slutet av år 2000 och en ny epok i mitt liv tog vid. Det blev en radhusträdgård i Trosa.
Först nu i slutet på 90-talet kom trädgårdsföreningen in i mitt liv. På en trädgårdsmässa, den var i Huddinge på den tiden, anslöt jag mig till Riksförbundet Svensk Trädgård. Jag deltog i förbundets sommarmöte i Helsingborg 1998 och träffade många trädgårdsentusiaster från hela landet. Jag fick frågan om att bilda en förening i Trosa, men det var jag inte beredd att ta ansvaret för då. Till min glädje blev det ändå en förening, Trosabygdens Trädgårdssällskap bildades 2000.
Jag lämnar nu styrelsearbetet, min dåliga hörsel hindrar mig från att göra den insats jag vill kunna göra. Men jag vet att arbetet i föreningen fortsätter, nya styrelsemedlemmar kommer till med nya idéer och utblickar åt olika håll. Fortsätt med det arbete som påbörjats med en blandning av kultur och trädgård. Jag följer er.